Tanken slår mig..

Tanken slår mig, jag är unik och jag är inte som alla andra.  Jag känner att jag inte kan vara olik, tänk den dag jag kan säga att jag har dyslexi utan tvingas bli ut målad som mindre vetande. Kommer den dagen då jag kommer att bara kunna säga att jag har dyslexi och de bara sägs jaså, vad då det väl inget att prata om.  Man hur når vi dit?  Ärligt talat när kan man få vara  avvikande?