En tanke från en DYSSE

Det är med en blandning av uppriktigt ilska och uppgivenhet jag den senaste tiden börjar in att diagnos "Dyslektiker" har hindrat mig i mycket, folk verkar inte tro på att jag skall kunna lära mig saker och jag skall vara dum i huvudet.

Är det ett hinder att idag ha dyslexi? Skall god ta att man ses som mindre värd? Jag har aldrig sett ett hinder för mig att förverkliga de drömmar jag har haft p.g.a att jag har dyslexi. Är det en förbannelse eller skall man se det som en ynnest att in vara som alla andra?

Svaret kan man vända vrida på men jag var för några veckor sedan tillbaka på min f,d, arbetsplatsen på en folkhögskola i en av Göteborgs förorter. Där vitnade skolan studierektor om att de pratades om mina arbete pratades om fortfarande 1 år efter jag slutat. Ärligt talat skall man se sin dyslexi som ett hinder eller möjlighet?