Sökandet efter att vara normal

Den svenska självbilden ja vill kalla det detta är av en medelmåtta som inte får vara bra men inte heller allt för avvikande. Du skall vara som alla andra i en mitt fåra där 90% av svensken finns. Är du för duktig väljer man att låta bli att ge dig stöd att utvecklas från där du är just där för att du går utan för den svenska normal skalan du till hör en grupp som faller utanför det svenska normala.

Sedan finns gruppen som jag tillhör själv, den gruppen anses vara dumma i huvudet och är inte värda att satta på för att man har någon form funktionsvariation. Min  dyslexi har aldrig hindrat mig från att göra det jag önskat. Men det har inte skett utan att personer motarbetat mig.

Jag har fått den stora äran att jobba med en långrad kollegor från USA och det är alltid med en stor glädje då man möter dem. Men det kan vara svårt också för att som svensk får man ju inte vara mer än normalt bra, inte sticka ut eller vara bra. Mina vänner från det stora landet i väst kommer ju alltid med beröm som man som svensk medelmåtta har svårt att ta till sig. Ärligt talat är det så svårt att säga nej tack till Jante lagens förbannelse