Skall livet vara en jakt på att få vara som alla andra?

Ja frågorna hoppar sig i mitt liv just nu. Ärligt talat är det så att min jakt på att vara som alla andra är helt sjuk? Skall jag resten av mitt jaga det som de utan dyslexi har eller skall jag nöja med att vara den jag är, en person som duger som jag är.

Det är lätt att sitta bakom datorn säger du vän av ordning men jag vet hur man mår när det normativa skolväsendet talar om att du är dum i huvudet, jag vet hur man känner sig när arbetsförmedlingen kränkt dig. Jag har strävat att få vara  en del av det normala hela mitt liv. Frågan jag nu ställer är vad det givet mig mer en ångest, ilska och frustration. Jag förstår men samtidigt blir rosen rasande över de faktum att vi dyslektiker inte bara kan få vara en del av de normativa och strukturella riktiga svenska samhället.

Fredrik Johansson😈

fjohansson470@gmail.com