Ärligt talat.....

Ja frågorna hoppar sig i mitt liv just nu. Ärligt talat är det så att min jakt på att vara som alla andra är helt sjuk? Skall jag resten av mitt jaga det som de utan dyslexi har eller skall jag nöja med att vara den jag är, en person som duger som jag är. Det är lätt att sitta bakom datorn säger du vän av ordning men jag vet hur man mår när det normativa skolväsendet talar om att du är dum i huvudet, jag vet hur man känner sig när arbetsförmedlingen kränkt dig. Jag har strävat att få vara  en del av det normala hela mitt liv. Frågan jag nu ställer är vad det givet mig mer en ångest, ilska och frustration. Jag förstår men samtidigt blir rosen rasande över de faktum att vi dyslektiker inte bara kan få vara en del av de normativa och strukturella riktiga svenska samhället. Fredrik Johansson😈 fjohansson470@gmail.com

Nu mer än någonsin så tänker jag mycket på vart jag hade vart om jag hade vart som alla andra. Min plats har kanske vart den att hjälpa och stödja andra med dyslexi, alla ni som läser på min blogg följer alla tokiga upptåg jag gör ja ni ske säger kan Fredrik så kan jag.  Ja det kan ju vara just den rollen jag har fått och skall förvalta? Kan det vara så att jag har massa av Er läsare som gör saker tack vare att jag gått förre. Jag vet att skammen att inte vara som alla andra, vara avvikande inte är lätt att leva  med men mitt budskap är solklart. Ärligt talat"du är bra som du är"' Fredrik Johansson fjohansson470@gmail.com

Jag börjar så sakta inse att man kanske inte  skall vara en del av de jag kallar de normativt riktiga. Vad skulle jag vart idag om jag hade följt jantelagen och låtit mig bli instängd i det svenska normala. Jag in ser allt mer att jag haft och har nytta av mitt utanförskap. Jag inser att jag troligen inte fått uppleva allt fått uppleva  om jag har varit del av det normativa svenska samhället så är det. Men det har samtidigt gjort så ont att behöva stå vid sidan av skall ni veta. Fredrik Johansson fjohansson470@gmail.com

Nu mer ser jag mig av en del av de normativa utanförskapet. Jag skriver mycket om det men vi talar sällan om hur man som dyslektiker  mår. Jag har  själv boxat mig blodig mot normativa och riktiga. Hur många av oss har inte hamnat och känslan av att orken inte finns mer. För min del har slutat psykakuten vid ett tillfälle. Hur ser din skam ut? Hur är det att hela tiden bli ut målad som dum i huvudet?  Jag mår inte alltid bra och mitt utanförskap tär på mig det skall ni veta. Ärligt talat hur mår ni? Fredrik Johansson fjohansson470@gmail.com

Kära läsare I dessa tider är viktigt att vi som lever i det normativa utanförskapet vågar visa att vi duger som vi är. Jag har hela mitt liv strävat att få vara en del av det jag kallar det normativt riktiga. Jag har nu efter massa år av kamp nu mer och mer insett att jag nog inte vill vara en del av det normalt sjuka att jag inte kan vara den jag är för det förbjuder jantelagen.  Följ det jag skriver se i meny tryck på följ Fredrik Johansson fjohansson470@gmail.com

Vakna säg ifrån skrik nu får det vara nog!!!!!!! I pandemin spår följer nu att personers med dyslexi och andra funktionsvariationer 123000 människor i vårt land har vart arbetslösa mer än 12 månader. Enligt arbetsförmedlingen får denna grupp nu stå tillbaka. När skall man ta utanförskapet på allvar. Nu skall inte alla få hjälp längre hur det går för oss som lever i ett utanförskap nu? Skall vi inte få hjälp att söka jobb och få vara en del av de Svenska samhället? Fredrik Johansson fjohansson470@gmail.com

Vart är vi på väg ????? Jag kan nu se en fara att vi med dyslexi inte kommer få den hjälp vi behöver. Det normativa Sverige skriver av oss. Jag har hört att statsråd, rektorer säga att man som en person som lever i det normativa utanförskapet inte kan förvänta oss hjälp längre. Fredrik Johansson fjohansson470@gmail.com